Idag såg jag den sista Twilight filmen någonsin (eller?). Innan jag klev in biosalongen så hade jag inga förväntningar alls då jag hade lagt all min besatthet från högstadiet bakom mig. Jag hade intalat mig att det bara var en fas som jag gick igenom. Att det var ett kapitel som är avslutat.

 

Men herregud. Fem timmar senare och mitt hjärta blöder fortfarande. Den nostalgin på slutet var så enorm att.. ja. Allt var bara så fint. Låt oss bortse från hur löjligt och omoget vissa delar i serien kan vara, låt oss glömma det för ett ögonblick. Jag kan helt enkelt säga att mitt 14-åriga jag är lycklig. Hon skriker lite av glädje och sorg just nu.

 

Gillar också det faktum att överasskningen på slutet fick alla i hela biosalongen att skrika och vråla. Vissa ställde sig upp. Till och med killarna skrek. Underbart!