Idag såg jag den sista Twilight filmen någonsin (eller?). Innan jag klev in biosalongen så hade jag inga förväntningar alls då jag hade lagt all min besatthet från högstadiet bakom mig. Jag hade intalat mig att det bara var en fas som jag gick igenom. Att det var ett kapitel som är avslutat.

 

Men herregud. Fem timmar senare och mitt hjärta blöder fortfarande. Den nostalgin på slutet var så enorm att.. ja. Allt var bara så fint. Låt oss bortse från hur löjligt och omoget vissa delar i serien kan vara, låt oss glömma det för ett ögonblick. Jag kan helt enkelt säga att mitt 14-åriga jag är lycklig. Hon skriker lite av glädje och sorg just nu.

 

Gillar också det faktum att överasskningen på slutet fick alla i hela biosalongen att skrika och vråla. Vissa ställde sig upp. Till och med killarna skrek. Underbart!

Framtidsplaner har varit det stora ämnet idag. Det är det enda som jag har kunnat tänka på under hela dagen, fast okej - måste erkänna tanken sitter i bakhuvudet ungefär hela tiden. Jag har absolut ingen aning om vad jag vill bli. Jag vet att jag vill ut och resa efter studenten, och självklart jobba. Men efter det? Vad ska jag göra då? För en månad sedan, om någon frågade mig: "Vad sägs om att jobba som... ja, kanske läkare?", då skulle jag skrika och bokstavligen springa därifrån. Men idag så har jag funderat. Varför inte? Eller, varför inte studera till jurist? Veterinär har alltid varit något som har lockat, men jag vet att chansen att komma in på den linjen är fruktansvärt liten. Att jobba med film är min stora dröm, men det känns som att det är precis vad det alltid kommer att förbli - en dröm. Vad hade jag tänkt mig, ska jag en dag bli en stor regissör? Ska jag en dag kunna gå på bio och säga "det där har jag gjort." Jag vet inte. Och det är det som gör mig så frustrerad. Jag vill veta.

Eller så kan jag bli en författare. Inte för att jag skriver bra, utan för att jag har alldeles för många idéer och fantasier som jag bara vill få ur mig. Jag är en dagdrömmare, inte på det där gulliga sättet utan på det där sättet att det inte är ovanligt att folk blir irriterade på mig. Men jag förstår dem. Ena stunden är jag där, och i den andra så befinner jag mig i en helt annan värld.

Vet inte riktigt vad jag ville komma med det här, men allt skulle helt enkelt bli så mycket lättare om någon kunde bestämma åt mig vad jag ska göra med mitt liv. Tack på förhand.